.

Det här med vänner. Ibland tänker jag, vänner är bara vänner. Blir det kris så lämnar dina vänner dig och sticker. Men sen tänker jag igen. Vänner är vänner, men det beror på vad det är för vänner. Det finns olika sorters vänner.

Vi har de sorters vänner som bara ringer när det är något de behöver. Vi kan kalla dem de behövande vännerna. De hör av sig när de behöver hjälp med att någon som känner någon som kan hjälpa dem att få tag i någon. Ibland ringer de när de vill hitta på något men när antagligen hela deras kontaktlista har tackat nej. Då ringer dom dig och frågar ifall det inte är dags att hitta på något.

Sen har vi de sorters vänner som aldrig ringer. Man är vänner och allt är bra, men man hör aldrig någonsin något ifrån dem. En gång (kanske vartannat år) så får man ett grattis/godjul/gladpåsk-sms. Jag kallar dem för runawayvännerna.

Tredje sortens vänner kallar jag för klistervännerna. De klistrar sig på dig likt en igel och låter dig aldrig andas. De vill följa med dig överallt. På bio, på gymmet, till dina föräldrar, till ditt landställe, ja, även med dig in på toaletten. Man hade kunnat kalla dem för toalettvännerna också, men vi säger klistervännerna.

Sen har vi faktiskt en fjärde sorts vänner också.
Jag väljer att kalla dem för barndomsvännerna. Det fina med barndomsvänner är att det spelar ingen roll om den ena är lång och smal, den andra har stor rumpa, den tredje skriker när den pratar, den fjärde går 100 meter framför alla andra, den femte vägrar inse när man har fel, den sjätte får man alltid vänta på, ja.. jag kan fortsätta länge, men ni förstår. Det spelar ingen roll om man inte har träffat varandra på flera år, man kommer ändå fortsätta prata om exakt samma sak som man gjorde för kanske 5 år sedan. Det spelar ingen roll hur mycket man växer upp eller växer ifrån varandra, man kommer alltid känna sig som 15 år när man ses och umgås.

Det spelar iheller ingen roll hur många nya vänner man skaffar (behövande vänner, runawayvänner, klistervänner), barndomsvännerna kommer alltid förbli en alldeles egen kategori. Det spelar ingen roll hur mycket tjafs det blir. Blir det tjafs så blundar man och tänker på när Mirjam spräckte brallan på skolgården, eller när Jessica kallade bajs för avföring, eller på Cassandras danssteg, eller kanske på Farahs favoritord BAAJS. Finns fler personer/minnen jag kan sätta i den här listan, men vi stannar där så länge.

Grattis igen på 24-årsdagen Mirjam. Vi älskar dig (trots allt).